Afrikanska rytmer passar svenska tanter

De kommer ut på terassen skrudade i kappa, basker och handväska. Fem tandlösa, tafatta, tveksamma, tultande tanter. Så tar de ton i en taktfast tant-rapp och börjar slänga kläderna omkring sig. Handväskorna flyger åt ett håll, baskrarna åt ett annat. Och när stripteasen avslutats är de sina rätta jag: de tutta, trotsiga, taggade, trendiga trummande tanterna i gruppen Kibom. I tre kvart underhåller de publiken på Jamtli med en avväpnande, glad och chosefri show där den afrikanska trumman djembe - gjord av en urholkad trästam som spänts över med getskinn - står i centrum. Det blir lite prat, lite dans, ganska mycket sång och massor av rytm.

De sjunger både på svenska och afrikanska språk och berättar om fantastiska möten som de varit med om på sina studieresor till Gambia och Ghana.

Till Afrika åker de så ofta de har råd, det vill säga ungefär vart femte år. Hämtar instrument och inpsiration som de sedan delar med sig av här hemma - inte bara genom att själva uppträda utan också genom att hålla workshops för andra som vill prova på.

Vilka kommer till era kursen, frågar jag efteråt och får svaret att det är väldigt blandat, men en övervägande del är damer i deras egen ålder, mellan 50 och 60 år.

Och vad är det i den afrikanska musiken och dansen som särskilt lockar de mogna kvinnorna?

Vi enas om att det måste vara det förlösande i att få vara tung i gumpen, stampa takten med eftertryck ooch dansa i ständig närkontakt med marken. Glömma allt som tutas i oss genom åren om att trippa lätt på tå och sväva som älvor.

- Här får man bejaka kraftfullheten i sig, den kraftfullhet som växer när man kommer upp i åren, säger Gunbritt Henricsson och de andra håller med.

De påpekar också de positiva i att det är lätt att komma igång på trummorna. Nybörjare kan spela pulsen och överlåta de mer avancerade rytmerna åt andra.

- Sen tror jag att alla har den här musiken inom sig. Alla är vi afrikaner fån början, säger Gunbritt Henricsson.

Lennart Mattsson

Originalartikel (stor bild)